rotate180

Sätter mig tillrätta i stolen och försöker hitta något längst in i huvudet att skriva, något sådär lagom intressant men mitt huvud är lika tomt som jag känner mig. Haft mycket ångest och oroskänslor senaste veckan, känner mig trött och pga jobbet känns mitt liv slentrian. Fick panik igårnatt när vi "bråkade" om vem som skulle orka resa sig från sängen och ställa klockan. Förstår ju vad det är och varför jag har det men är fortfarande jobbigt..

Jag är kär och lycklig över att få ha honom. Inga men. Det är så. Men stundvis så är jag inte lycklig i mig själv eller över mitt liv. Det går för långsamt och samtidigt alldeles för fort. Jag vill inte jobba såhär resten av mitt liv, jag vill inte alltid ha det såhär tryggt. Ändå vill jag börja plugga igen, lära mig någonting..kanske t.o.m kunna jobba med det sen, iaf under en tid i mitt liv.

Det är ganska jobbigt just nu, jobbigt att vara jag. Och det är jobbigt att vara hemma..konstant. Även om vi åker iväg mycket och hittar på mycket är det ändå samma miljö. Jag är glad över resan, men det kommer bli så otroligt sjukt jobbigt att jag ibland inte vill göra den.
Det finns många men just nu. Samtidigt väldigt väldigt många ja. Särskilt med dig.