Precis mitt emot..

..eller lite snett till vänster sitter den super charmiga stockholmaren och bara sliter av sina kläder. Ne okey..jackan då. Men det hade kunnat vara..påtal om andra söta killar såg jag den übersöte jägaren idag för första gången på, vad som känns, en evighet. Vill bara springa fram och krama honom, stoppa honom under tröjan och smuggla hem honom. Ha honom under sängen för att ta fram när man känner sig lite ensam.

Ikväll blir det pizza, imorn bli det milen. Milen, fattar ni? Det längsta jag sprungit någonsin är 9 km och då höll jag på att dö, verkligen. Jag flåsade efter luft likt en gnu som precis sprungit ifrån ett lejon. Och då var jag ändå ganska fit. Nu vet jag inte riktigt vad jag är, mer än tyngre än jag var då.

Nu vet jag vart jag har honom, just för tillfället iaf. Det blir nog inte mer än såhär. Jag vet inte om jag är nöjd eller inte..nöjd för att det är som det är, missnöjd över att det hade kunnat vara mer. Varför drar jag bara till mig oseriösa människor? Jag kanske borde skaffa mig lite verklighetsuppfattning. Det går ju inte, egentligen. Jag vet ju det men baaah.
Sug k*k.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback